Jo, jag vet jag borde inte vara hemma nu. Men de är jag.
Karin tog en tripp till London, ville inte bli kvar ensam i Frankfurt så tog tåget hem, o gissa om de blev förvånade att se mig. Antingen stod de bara att stirra på mig, utan att riktigt tro att de var ja, men frasen, efter ett tag "men du skulle väl komma i morgon?" eller så kasta de sig över mig, graåtande o sa, så skönt att du är hemma, saknat dig.
De känns faktiskt bra.
Skönt o vara hemma, inte göra något vettigt. Låter systrarna sminka mig som de vill, spela lite fia med knuff o nu ska ja se på idol.
Tänkte bara säga hej Sverige, Lysekil. Jag är hemma igen, så vi får ta och ses snart...